fredag 2 oktober 2009

För ett år sedan vägde jag 15 kg mer än nu!

Idag är det den 2 oktober. För ett år sedan var jag tjock!! Kan nog säga att jag hade en riktig kanonkula till mage, för jag var väldigt höggravid med vår son.
15 härliga extra kilon låg fördelade på min kropp och kände mig enorm.

Bilden är den sista som togs på mig ett dygn innan bebisen tittade ut. Stooor mage!

2 oktober ja, det var dagen med stort D, hans beräknade förlossningsdag. I nio långa månader hade man stirrat sig blind på denna dag och om någon frågade när det var dags att föda svarade jag snabbt - Andra oktober!

Inte så att jag bara sa oktober, nej det var just det datumet som gällde.

Fick grym foglossning redan i v 13 och levde med hemsk smärta i ett halvår. Som ni andra som väntat barn så är sista tiden en riktig pärs. Hormonrallyt är värre än nånsin i kroppen och det är tvära kast i humöret.
Men så kom denna dag som jag såååå länge hade väntat på, bf dagen!
Hände det nåt?? Nej, knappt en sammandragning i sikte. Stiltje på föda barn fronten, fick inte ens till en bris, och jag som hade hoppats på storm *skratt*.
Plöjde nog serie efter serie på tv och var mer less på min mage än jag någonsin trott var möjligt.
Kunde inte göra så mycket pga värken i fogarna och det blev väldigt långtråkigt att bara sitta.
Var inte rädd för förlossning bara otroligt taggad. Skulle fixa hela grejen bara på lustgas var tanken......
Dagarna gick och gick.....oändliga långsamma timmar segade sig fram i snigelfart. Mitt blodtryck steg i höjden och jag mådde riktigt dåligt av det. Listan på alla härliga gravid krämpor man hade kunde göras lång.
Fick erbjudande om igångsättning vid bf datumet pga av min svåra foglossning, men envis som jag är så ville jag ge det en chans att komma igång naturligt.
Jag väntade och väntade men på 11:e dagen över tiden så tog jag snopet taxin till förlossning för att bli igångsatt.
Hyresgästen gillade tydligen att bo i min mage och just då kändes det som om bebisen aldrig skulle flytta ut. Men nu var dagen här då det var dags för vräkning.
Hur allt gick sen är inget roligt minne. Är fruktansvärt besviken över det bemötande och omhändertagande jag fick under tiden som vårat barn var på väg att födas.
Att få konstgjorda igångsättningsmetoder är ingen höjdare. Fick värkstorm då 2-3 värkar hakade i varandra och fick ingen paus att hämta andan emellan.
Kändes som om hela jag höll på att slitas i stycken.
Men sköterskorna trodde jag bara hade sk pinvärkar, alltså såna värkar man får av hormonerna de stoppat i mig för att starta det hela och de kontrollerade den rätta regionen lite för sällan.
Så fick jag nån smärtlindring? Nix, det var ju bara pinvärkar sa dom. Proppade i mig bricanyl istället för att stanna upp det hela. Men inget stannade, värkarna fortsatte.
Men när kvällen kom och jag skrek (såna avgrundsvrål ni vet....) av smärta så blev min man hysterisk och bad de att hjälpa mig och ge mig smärtlindring.
De kollade då "upp läget" och utbrast, -Oj här har det visst hänt grejer, nu ska du in på ett förlossningsrum för du ska föda barn. Och där kan du få lite lustgas också!
Jaha, tänkte jag. Pinvärkar som de sa att det var från en början. Kiss my a...... säger jag bara....
För att sen göra en lång historia kort.
Kämpade på från måndag till tisdag morgon. Då kom vår lille ut, fel väg.
Stannade på 7 cm och sen stod det still. Tillslut blev jag inrullad på operation och ut genom ett håll i magen kom vår pojk.
Vilken lättnad.
Kände mig lite snuvad på konfekten då jag kämpat så länge och sen blev det ändå ett kejsarsnitt.
Men huvudsaken är att allt gick bra.
I efterhand har det visat sig att jag aldrig hade kunnat föda normalt, kommer aldrig kunna göra det heller. Mitt bäcken är för litet.
Ska väl tacka min lyckliga stjärna att jag bor i en del av världen som har dessa resurser.
Hade man bott i ett fattigt land hade varken jag eller lillen klarat oss.
Att föda barn är mäktigt. tror inget slår den känslan. När man för första gången ser sitt barn, får rysningar av bara tanken.
Barn är små ljuvliga varelser som gör livet värt att leva.
De kan både köra slut på en helt fullständigt men också förgylla din dag bara genom att de skänker dig ett leende.
Oj, vad jag älskar min pojk!

1 kommentar:

  1. Jag gillar att läsa förlossningsberättelser!
    Så tråkigt att det gick som det gick. Snopet och frustrerande antar jag. Speciellt efter att du haft en jobbig graviditet. Då vill man liksom ta revanschen vid förlossningen och att åtminstone DET ska gå ens väg. Jag har haft två sjukt jobbiga graviditeter med foglossning och alla andra krämpor. Sörjer oerhört att jag antagligen aldrig får en "normal" graviditet med BARA illamående eller BARA grym foglossning... Men jag har haft två underbara förlossningar. Visst fasiken har det tagit ont, men det är mer accepterat att ha ont då och man får ju ngt för det. Så jag är glad åt det iaf :-)
    Trevlig helg!

    SvaraRadera

Våran inredningsfilosofi

Våra tankar kring att forma ett hemtrevligt bohag handlar om ett evigt skapande.
Vi föredrar det billiga framför det dyra.
Det är roligare att hitta en gratis guldklimp i en container än att köpa en dyr sten i en affär.
Att hitta saker med själ och att handla med känsla.
Att skapa sina egna små ting med hjälp av små medel.
Vi gillar att blanda gammalt och nött med lite nytt i en härlig kombination som för tankarna bakåt i tiden.
Vi gillar att visa att inredning inte behöver vara dyrt bara man är kreativ och letar fynd på rätt ställen.
Man behöver inte ha diamanter i fickan för att kunna ha ett hem att trivas i.
Det kära ni, det är våran inredningsfilosofi.

Follow this blog with bloglovin

Follow Snövita drömmar

Välkommen tillbaka!

Välkommen tillbaka!