Gårdagens utflykt bar iväg till en loppmarknad som heter Emmaus. Där finns det mängder av små prylar men även möbler.
Det var längesen vi var där nu och tyvärr så måste jag säga att vi blev lite besvikna. Det här är ett ställe som ligger ute på landet i an gammal mjölkfabrik. Ruffiga lokaler och allt de säljer har de fått till skänks.
Men vilka hutlösa priser de hade börjat med!
Ok för en antikaffär i stan med dyra lokalkostnader, det är en sak, då förväntar man sig inte några fyndpriser direkt.
Men att de nu på Emmaus tog riktiga rövarpriser blev jag lite förvånad över.
Ja, ja det var kul att kolla runt lite i alla fall.
Och när jag nästan gett upp om att hitta något dök ett litet guldkorn oväntat upp.
Lite undangömt i ett hörn stog ett näpet litet skrivbord. Ovanpå låg en massa gamla damhattar. Jag gillade formen direkt på skrivbordet men det bästa av allt? Det är ett "modell mindre" för barn!
Har aldrig sett ett sånt "vuxenskrivbord" fast för barn.
Det var brunt och nött men ack så charmigt!
Bilden här nere är tagen inne på loppisen så är kanske inte den bästa skärpan.
Så ni förstår säkert vad som kommer hända nu?
Japp, vitt ska det bli!
Vår lille är ju bara ett år än så länge så vet inte om det ska upp på hans rum än eller inte. Det återstår att se.
Men först ska det i alla fall fixas till.
Tycker ändå att vi fick ge ett vettigt pris för det, 350 kronor. Var inte så farligt och konstigt med tanke på priserna de hade där i övrigt.
Sen bar färden av hem till mina föräldrar.
Alltid mysigt att komma hem till mamma och pappa.
Med oss hem sen fick vi med en liten blomma. Men var den till oss? Nej, till våra katter!
Min mamma brukar driva upp ampeliljor som hon sen ger till våra katter så de har att tugga på. Det gillar det mycket mer än kattgräs och bra för dom att få då de är innekatter.
Syns att vår kisse gillar vad han fått!Vi har två katter. En hane på 7 år, Lipton, som ligger runt 6 kilos strecket. Han har alltid varit lite speciell kan man säga. Ganska egotrippad men mycket social. Han gillar att vara med överallt men är absolut ingen knäkatt.
Sen har vi lilla Cleo 5 år.
Hon är en försiktig liten dam. Anlednigen till det är nog för att hon bott sitt första halvår i livet på katthem.
När Lipton var nåt år så ville jag skaffa en kompis till honom. Min man var lite emot det.
Min strategi blev då följande:
-Men älskling vi ska bara åka till ett jourhem som har flera stackars hemlösa katter. Vi ska bara titta.........inget tvång om att vi måste skaffa en....lovar....
Sagt och gjort. Efter att pratat med FÖRENINGEN SAMVETET
så fick vi hälsa på hos en av deras jourhems tjejer.
Hos henne bodde det då för tillfället 13 katter........i tre rum och kök. För att hon ställde upp att ha katterna hos sig fick hon inte en krona, allt är ideéllt arbete.
Och mitt i kattvimmlet fanns hon där, vår lilla sötnos.
Inte finast, tvärtom. Svart och vitt i ett litet konstigt oregelbundet mönster.
Jag tog upp henne i knät och vi fann varandra direkt.
Hon vände på sig, la sig på rygg och somnade hos mig. Kände sig trygg med andra ord.
Och vad sa då min man?
-Klart vi ska ha en till katt! Hon blir det!
Och sen flyttade lilla Cleo hem till oss och är nu en lika självklar familjemedlem som Lipton.
Jag är en stor djurvän och HATAR människor som behandlar djur som att de inte är något värda.
Att folk inte tar ansvar för sina katter och att de hemlösa katterna bara blir fler och fler är fruktansvärt.
Kolla gärna in på Föreningens samvetets hemsida.
Sist jag läste så hade de stopp på att ta in nya katter som behövde hjälp.
Kommunen hjälper fortfarande inte till med pengar utan de lever på enbart bidrag. Skandal med andra ord.
Vi brukar ofta skänka saker till dom som våra katter inte behöver.
På vårt bröllop hölls också en insamling på initiativ av vår bestman till Samvetet. Gissa om det gjorde mig rörd?
Ja, många bäckar små, alla kan hjälpa till på något sätt.
För djur, de är helt enkelt underbara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar