måndag 14 september 2009

Själar säger aldrig farväl

Om en månad så fyller mitt barn ett år. Det får mig en kväll som denna att fundera lite på året som gått och vad som hänt sedan förra sommaren. I vår bekanstskapskrets har det tillkommit många nya bebisar senaste året. Flera så underbara krabater med upptäckarglädje och det är verkligen fullkomlig lycka när ett barn kommer till världen.
Jag brukar säga att det som är så fint med barn är att de inte har något filter till hjärtat. Alla känslorna kommer lika lätt ut som in och de lever verkligen livet fullt ut, carpe diem på högsta nivå.
Men det får mig också att tänka på de männsikorna jag saknar, de som inte längre finns hos oss. För detta år har flera nära personer till mig gått bort.
Döden är så definitiv och så verklig. Det går inte att fly sorgen och smärtan den ger oss efterlevande. Och ju mer man försöker fly det onda ju mer ont gör det. Men nyligen läste jag ett ordspråk som gjorde mig varm i hjärtat:
Själar säger aldrig farväl.
Jag tror att själen alltid finns kvar, runt oss på något sätt. Och det gör det hela lite lättare. Men man saknar, saknar så det värker ibland. Men var, när och hur finns det utrymme för att vara svag?
I vår värld måste man vara stark för att överleva, ligger i vår natur. Och just därför tror jag att vi väljer att bita ihop och kämpa ännu hårdare just när det är som svårast.
Att ha upplevt jobbiga saker gör att jag ännu mer värdesätter det jag har i mitt liv idag.
För mina nära och kära är mitt allt och allt annat runtomkring mig kan te sig ganska betydelselöst om inte de fanns hos mig.
Jag är en känslomänniska och har nog blivit det mer och mer med åren. Det är på gott och ont. Våra erfarenheter är som en stöpform, de gör oss till den vi är idag.
Ibland måste man nog stanna upp och se vad man har framför sig.
I livet rullar allt ibland för fort.
Min man och jag gifte oss på midsommarafton men har ännu inte hunnit haft en dag för oss själva utan barn sen dess. Vi har varit alldeles för dåliga för att prioritera det.
Små tjafs kan bli stora gräl när tiden och orken är bristvara. Allt som ska hinna göras i en vardag. Det ska städas, tvättas, handlas, lagas mat, jobbas, skjutsas mm mm
När ska man då för att vårda kärleken?
Jo svaret är enkelt, man ska ta sig tiden och lägga allt annat åt sidan.
Dammråttorna kan ligga kvar i sina hörnor och tvätten vara skitig ett par dagar till.
Man behöver inte leva som att varje dag var den sista men man kan leva som att varje dag var den första.
För när jag tänker efter så är jag en lyckligt lottad människa.
Har en man som jag älskar över allt annat. Vi har ett underbart kärleksbarn som är en härlig mix av oss båda. Vi bor i vårt drömhus och trivs så bra med det livet ger oss i vardagen.
Vi har hittat vår grej brukar vi säga här hemma.
Och varje dag njuter jag av att leva för tanken på sorg gör mig konstigt nog glad ibland. Sorgen och saknaden gör att jag värdesätter mitt liv ännu mer.
Så mycket har hänt sedan förra sommaren. Och nu väntar ett till år med nya upplevelser.
Och jag lovar att jag kommer göra det jag kan för att leva det fullt ut, precis som alla underbara upptäckarivriga barn!
För livet.....det går inte i repris.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Våran inredningsfilosofi

Våra tankar kring att forma ett hemtrevligt bohag handlar om ett evigt skapande.
Vi föredrar det billiga framför det dyra.
Det är roligare att hitta en gratis guldklimp i en container än att köpa en dyr sten i en affär.
Att hitta saker med själ och att handla med känsla.
Att skapa sina egna små ting med hjälp av små medel.
Vi gillar att blanda gammalt och nött med lite nytt i en härlig kombination som för tankarna bakåt i tiden.
Vi gillar att visa att inredning inte behöver vara dyrt bara man är kreativ och letar fynd på rätt ställen.
Man behöver inte ha diamanter i fickan för att kunna ha ett hem att trivas i.
Det kära ni, det är våran inredningsfilosofi.

Follow this blog with bloglovin

Follow Snövita drömmar

Välkommen tillbaka!

Välkommen tillbaka!